August Strindberg begraves i Stockholm. Det er en stor offentlig hendelse. I begravelsesfølget fra Drottningsgatan 85 til Norra begravningsplatsen går tusenvis av mennesker. Like mange står langs veien og ser på. Harriet Bosse følger datteren Anne Marie til Drottninggatan. Selv går hun til Djurgården og setter seg på en benk og ser utover vannet. Før hun dør i Oslo i 1961, skal hun kommer til å uttale: «Allt annat i mitt liv inklusive min teaterkarriär var helt betydelselöst i jämförelse med åren med Strindberg. Hur ofta har jag inte fått förfrågningar från privatpersoner och medicinare, om jag inte sett handlingar hos Strindberg, som tyder på vansinne. Jag har alltid svarat, att under alla de år vi umgicks, jag inte en enda gong hört eller sett något hos honom som kunde tyda på galenskap. Somliga har fäst sig vid at Strindberg har nämnt att «Makterna» gav ordet till det ena eller det andra. Nå, än s’en? Om han under en viss period av sitt liv lyssnade och trodde på «makter» - behöver han stämplas som «galen» för det? Hur många religioner finns det inte där tror på för oss tokiga saker. Där finns bl.a. muhammedaner, judar, katoliker, protestanter, pingstvänner, baptister, buddhister, de som tror på en sten, och de som tror på en träbit m.m. och inte anses väl dessa generellt för «vansinniga». Under de år jag kände och var gift med Strindberg såg jag bara en helt naturlig, snäll, hederlig, trogen man - en gentleman. Ifall Strindberg var «rubbad» före min tid kan jag givetvis inte uttala mig om. Det kan ju tänkas att han under Berlin och Parisåren söp och levde rövare, men det var han ju i såfall inte ensam om. Det var ju där ett helt kötteri konstnärer, som inte levde ett så fasligt ordentligt liv - men inga av dessa ha sedermera ansetts som «galna». De första som präglat Strindberg som «vansinnig» är några tyska psykiatrici. Men de tycker ju om att stora män er galna. Jag har känt behov av - medan jag lever - uttryckligen få säga till dessa som ännu anse Strindberg som onormal: «Det är synd om honom, och orätt att dessa obefogade anspelningar på hans sjuka själsliv skall vidlåda hans minne».