Victoria Benedictsson skriver i dagboken ned alle detaljer hun observerer når Georg Brandes besøker henne på hotellrommet

Victoria Benedictsson, som nå er blitt 36 år gammel, har kommet til København og tatt inn på Hotell Leopold i Hovedvagtsgade. En gang i uken går hun på Georg Brandes’ forelesninger om dansk og tysk romantikk. Hun er oppslukt av den store radikaleren, han er Københavns mest beryktede og beundrede intellektuelle, hennes største ønske er å bli kjent med ham. Og etter en stund får de faktisk kontakt.

Brandes er 44 år dette året, hun sender ham et lite brev, spør om han ikke kan komme på besøk til henne på hotellet. Han har det svært travelt med å forberede forelesningene sine, svarer han, han kan ikke love noe, men det er likevel ikke helt utenkelig at han vil innfinne seg.

Victoria er svært spent og oppspilt. Tenk om han kommer? Hun får det for seg at hun vil pynte opp hotellrommet, hun kjøper dyre lysestaker, glass, fruktkniver. Om kvelden begynner det å regne. Hun går en tur, bort til Kongens Nytorv, som ligger rett i nærheten av hotellet, tar en runde skulpturen av kongen på hesten før hun går tilbake til hotellrommet. Der skifter hun til tørre klær og setter seg ved skrivebordet for å skrive på romanen Fru Marianne.

Litt utpå kvelden banker det på døren. Hun roper - Kom inn! Og der kommer Georg Brandes mot henne. Hun ser den brune hatten hans, det brune, spisse helskjegget. Etter at han har gått, skriver hun i dagboken: «Jag trodde jag skulle bli tokig av glädje. Jag kunde knappt fatta att det var han.» Han trykker hendene hennes, og kysser dem.  «Hans ögonlock, som äro liksom svullna, blevo röda, han fick tårar i ögonen», skriver hun når han har gått.

 Og noen linjer lenger nede i dagboken: «Han hängde upp sin våta ytterrrock og satte sig hos mig i chäslongen.»

Hun bekriver hvordan han  setter seg tett ved siden av henne, men at han har en så pussig måte å hoppe vekk fra henne på når noen banker på døren: «Det är alldeles oemotståndligt. Han reser sig inte, han gör knappt en rörelse, han brådskar heller inte, men innan en katt hunnit blinka sitter han på en annen stol, sitter där med den oefterhärmligaste min av sinnesro. Jag tror inte han har en tanke på hur lustigt denna scenförandring tar sig ut från min åskådarplats. Om han bara kunde se sig själv en ända gång! Det är att dö av.»

Georg Brandes løfter seg fra den ene stolen til den andre så lydløst at ikke engang en rotte skulle kunne merke at noen flyttet seg i rommet.  Victoria skriver: «Det är något fint och lätt – obeskrivligt.»